|
text av Ingemar Johansson.
Trots totalfridlysningen 1957, så
fortsatte den branta nedgången av den svenska populationen av pilgrimsfalk.
När SNF år 1965 under ledning av dåvarande redaktören för Sveriges Natur, Erik
Larsson,
för övrigt före detta dalslänning och stor kännare av
Hästefjordssjöarna, satte igång en ny landsomfattande inventering som omfattade
tre år, fann man att arten, på tio år, helt enkelt var borta från de flesta av
sina gamla kända häcklokaler.
Tydligen hade fridlysningen ännu
inte hörsammats, men den absolut viktigaste orsaken till nedgången var
spridningen av stabila biocider, som vid den här tiden utvecklat katastrofala
proportioner. Av dessa biocider, eller miljögifter som de kallades i dagligt
tal, var väl i detta skede, alkylkvicksilver och
DDT de största bovarna, men även
lindan och PCB var
inblandade i sammanhanget. De som är insatta i ämnet, vet att rovfåglarna och i
synnerhet pilgrimsfalken,
i första hand slår avvikande, skadade eller sjuka
fåglar, därför anrikas gifterna i de rovfåglar som äter dessa byten.
Resultatet av denna inventering
blev i första hand att flera bobevakningar organiserades i västra Sverige 1970
för att i första hand hindra boplundring, men även att se hur de kvarvarande
paren lyckades med häckningarna.
Trots bevakningarna minskade falkarna och 1972 startades, på initiativ av Mats
Segnestam och Peter Lindberg. ”Projekt Pilgrimsfalk”,
av Svenska Naturskyddsföreningen.
1973, diskuterades ett
avelsprojekt som innebar att man med olika tillstånd från myndigheter i Sverige
och utomlands, skulle kunna skaffa en burhållen avelsstam som skulle kunna
producera ungar för utsättning hos häckande, men ej fortplantningsdugliga, vilda
falkpar.
1975, byggdes två burar till de
två falkpar som man då lyckats anskaffa. 1976, hade man sammanlagt fem burar i
Bohuslän och Västergötland till de fem par som nu fanns hos projektet. 1977,
berikades Dalsland med en anläggning av fyra burar, men ännu syntes inga
positiva resultat av de par som satts tillsammans.
1978, kom första
häckningsförsöket i bur, men äggen var tyvärr obefruktade. 1979, hade man 19
fåglar i totalt 20 burar, och nu började man maskinkläcka ägg, insamlade från
vilda falkpar. Detta år kunde man även notera en lyckad häckning i bur, vilket
var en välbehövlig uppmuntran efter alla dessa år. En unge blev resultatet.
1982, hade projektet för första
gången fått ett överskott på falkungar, utöver de som skulle stanna i aveln och
de man utplacerat i vilda bon. Detta överskott bestod av sju ungar och de
skulle, föräldralösa, med mänsklig hjälp, utsättas i naturen enligt en i U.S.A.,
sedan flera år praktiserad metod, som i Sverige fick behålla sitt amerikanska
namn: ”Hacking-metoden”.
”HACKING”, är helt enkelt
uttryckt, utsättning och frisläppning av falkungar utan föräldrar. Ungarna sätts
ut i en bur när de är ca fem veckor gamla.
När ungarna blivit flygfärdiga vid sex veckors ålder, öppnas buren och ungarna
börjar efter hand att göra sina första flygturer. Hela tiden matas ungarna i
lådan på ett sådant sätt att de i möjligaste mån ej får syn på eller präglas av
människor.
Falkarna matas vid lådan så länge som de regelbundet hämtar mat, vilket brukar
ske under ca 6-8 veckors tid efter utsläpp. De sista 2,5 veckorna reduceras
matningen efter hand.
Det har visat sej att honorna oftast lyckas först med jakterna, och att hanarna
dröjer sej längst kvar i området.
I mån av tid ska ungarnas
utveckling och beteende studeras på lämpligt, störningsfritt, avstånd med
tubkikare under den första sårbara, känsliga tiden. De föräldralösa ungarna är
oerfarna och till en början dåliga flygare, varför duvhök och berguv är en
ganska stor fara. Man undviker helst att arrangera utsläpp om de nämnda
predatorerna har sina revir i området.
Mård, grävling och räv är också hotfaktorer.
Villkoren för utsättning är: ett
relativt ostört berg, en positiv markägare, pålitliga, uppoffrande personer som
sköter matning, bevakning och observationer, samt ett läge ej för avlägset till
vilda populationer.
1985, kunde man efter tio års
avelsverksamhet summera att svårigheterna med att bedriva effektiv falkavel med
paren spridda på sex olika anläggningar, i södra Sverige och Danmark, var
betydande.
Styrgruppen för avelsverksamheten började nu bearbeta skilda storföretag och
organisationer för att få sponsorer till en central anläggning, dit hela
falkaveln kunde koncentreras.
Tack vare Göteborgs kommuns positiva agerande kunde man hösten 1986 påbörja en
anläggning på Hisingen, som genom ett intensivt arbete, av många frivilliga
krafter, stod klar att samla hela avelspopulationen, under ett tak, i januari
1987.
En av eldsjälarna, förutom Peter Lindberg, var här Tommy Järås, som nu blev en
av de huvudansvariga för anläggningen, som omfattade 14 burar med 28 falkar. I
Danmark hade man dessutom tillgång till sex burpar.
Sådan var situationen när vi
dalsländska falkvänner, på försommaren 1987, blev tillfrågade om vi var villiga
att åta oss fadderskapet för några av de ungar som, den nu effektivt fungerande,
avelsverksamheten producerade. Några av oss fick på sommaren praktisk
erfarenhet i hur man agerar som falkförälder, på redan etablerade
utsättningslokaler i västra Sverige, så när vi stod på tur med årets sista
hackingkull var det redan sensommar.
Fyra ungar anlände den 19:e augusti, sedan en grupp av de projektansvariga varit
på dalslandsbesök och godkänt vår föreslagna lokal, samt skaffat upp nödvändig
utrustning.
Detta blev den
första och mest använda lokalen och den kom att kallas DN. Som nämnts anlände
fyra ungar i slutet av augusti. Två honor och två hanar, märkta: Z95, Z98 och
Z96, Z97. De kom från aveln på Hisingen.
Samma em. som de släpptes ut, 25/8, började de med att företa korta flygturer.
Som tiden gick försvann en av dem.
Resterna och ringarna efter denna unge återfanns vid ett rävgryt i närheten av
utsläppsplatsen 18 månader senare.
Det var en av honorna, Z98. Resterna efter den andra honan, Z95, hittades under
en kraftledning i fylket Buskerud, Norge, i augusti 1989, hon hade troligtvis
häckat som tvååring på en lokal i närheten.
1988, var det lokala teamet lite
varmare i kläderna, och eftersom den förra säsongen väl kan sägas varit lyckad
så fick vi detta år ännu en fyrkull ungar, nu i mer normal tid.
Även denna gång var könsfördelningen två av varje, honorna märkta: V59,V60 och
hanarna: V61, V62.
De utsattes på lokalen 22/6 och blev utsläppta 29/6. Matningen med kycklingar
pågick tills 23/8.
Ganska snart efter utsläpp försvann en av ungarna, en hane, något återfynd
gjordes inte men sannolikt blev den tagen av något rovdjur eller en hök.
1989, anlände för utsättning på
lokalen, fem ungar den 26/7. Detta var de sista ungarna som skulle ut på hacking
detta året och könsfördelningen var minst sagt snedfördelad, fyra hanar märkta:
A25, A26, A27 och X07, honan fick identitet A24.
Dagen efter utsläpp, som var den1/8, flög de. Osäkert när men även detta år
tappade vi en unge.
Troligtvis togs den av en duvhök, eftersom fjädrar och benrester liksom ring,
(A26), hittades på en mossbelupen sten ca 180 m. norr om utsläppsplatsen, i juli
påföljande år.
1990, även detta år fick vi
falkungar i senare delen av juli. Fyra ungar, tre hanar och en hona kom den 22/7
och släpptes den 27/7. Hanarna: X85, X86,X87 och honan A60.
Detta år ser vi en duvhök aktivt jaga en falkunge, och även om ungen klarade sej
den gången, så blev nog en, av de fyra, tagen senare, eftersom tre ungar
återstod när vi slutade mata den 10/9.
Inga återfynd av ringar trots att vi letade en del i området.
1991, ett sabbatsår på lokal DN
detta år. Man bestämde att norra Dal skulle ta hand om en kull hackingungar.
PB blev namnet på lokalen, fyra ungar anlände 21/7 och släpptes den 27/7.
Ett lokalt team av naturintresserade skötte det hela och alla ungarna verkade
klara sej sedan de kommit på vingarna.
Denna lokal fortsatte med hackingutsättning ytterligare tre år, parallellt med
DN och satte ut tre ungar varje år, 1992, 1993 och 1994.
Dessa ungars identitet känner undertecknad inte till, ej heller deras öden efter
utsläpp.
1992, lokal DN är åter med, vi
får fyra ungar den 23/6. Tre honor och en hane, honorna: E20,E21, E22 oh hanen
N03.
De fick friheten till ett liv på egen hand den 28/6.
Alla fyra verkade klara sej detta år eftersom alla sågs samlade en månad efter
utsläpp.
Med säkerhet häckade N03 på en lokal söder om Vänern i flera år f.om 1994.
1993, tidigt i juni, den 8/6 kom,
även detta år, fyra ungar, de två honorna: M30, M31 och de två hanarna: P34,
P35, släpptes ut den 12/6. Även detta år störningsfritt och alla ungarna sågs
vid lokalen en månad efter utsläpp.
Inga noterade återfynd har för dessa ungar kommit till min kännedom.
Projektledningen kanske vet mer.
1994, strax efter midsommar, 27/6
hämtar jag fyra ungar på avelsstationen, alla är honor märkta: E68,E70, E62 och
E71, de släpptes den 4/7. För tredje året i rad sker allt störningsfritt, alla
fyra ses t.o.m. 1/8.
Återfynd: E62, häckade i Halland 1996, E70 häckade på norra Dal 1996-97.
Summering:
På lokal DN utsattes
och frisläpptes sammanlagt 29 ungar under sju säsonger.
De fyra första åren försvann stadigt en unge varje år inom en månad efter
utsläpp.
Under de tre år som följde efter ett års uppehåll, försvann ingen unge under den
månad efter utsläpp, när vi hade noggrann kontroll och räknade ungarna.
Hur tolkar man detta? Två återfunna ringar bekräftar faktum, men de andra två
åren? Var ett års uppehåll en fördel eller blev vi efter hand bättre på att
hitta ungarna om de satt dolda i terrängen, eller försvann duvhöken?
Lokal PB, satte under fyra år ut
13 ungar. Från och med 1995 övergick den mesta Hackingverksamheten till Dalarna
och i vart fall fick inte Dalsland några fler ungar att släppa ut. Dessutom
etablerades på DN ett revirhävdande par detta år.
Landskapet har sedan dess fått allt fler återbesatta lokaler och arbetet med att
få en vild population tillbaka kan till fullo anses som lyckad.
Hacking i Dalsland 1987-94.pdf
- Ladda ned artikeln som text fil. (ca: 18 kB)
Mellerud den 6/10
2006.
Ingemar Johansson Kyrkogatan 9
464 30 Mellerud.
Tel. 0530 -12135. e-post:
kyrkogatan9@spray.se
|
